Vi byggde det vi själva saknade

När vår pappa dog visste vi inte var vi skulle börja. Sorg och byråkrati kom samtidigt. Ingen hade en tydlig ordning att ge oss — bara fragment: ett samtal här, en blankett där, en byrå som skötte en del och lämnade resten.

Vi tre utsåg en av oss med fullmakt att sköta det mesta, så att vi skulle slippa missförstånd och dubbeljobb. Det hjälpte — men situationen var ändå svår. Vi bor femtio mil från dödsboet och behövde åka dit med jämna mellanrum. Att få ihop det praktiskt blev ett pussel i sig. Ekonomin i dödsboet var dålig, så vi fick i början lägga ut mycket pengar själva — något man inte alltid har råd med.

Vi löste väldigt mycket på egen hand, men det var en cirkus. Vi visste inte vart vi skulle vända oss eller hur man egentligen går till väga. Tips kom från vänner och familj, och tanken följde oss hela tiden: har vi missat något viktigt? Efter sex månader kontaktade vi en konkursförvaltare. Tid och energi räckte inte längre. Tillgångarna i dödsboet hade varit slut sedan länge, och det fanns fortfarande mycket kvar att åtgärda. Det var rätt beslut för oss just då. Med rätt hjälp och vägledning från början hade vi kanske valt annorlunda idag.

Nu, efter cirka 24 månader, är det praktiska äntligen avslutat. Den här sidan finns för dig som står där vi stod: nära någon som gått bort, med en hög av saker som måste göras, och ingen som säger “börja här”.